När maktbalansen skall delas svider det för den som måste dela med sig!

DN-debatt idag har ett antal professurer och filosofie doktorer satt samman en artikeln där de konstaterar att jämställdhet har en baksida. Denna baksida exemplifieras bland annat av att de kärleksförhållanden där könsrollerna avviker från det traditionella utsätts för stora påfrestningar. Med all respekt för dessa lärde så visar artikeln på hur svårt det är för alla, oavsett bakgrund att ändra på invanda beteenden. Men bara för att det är besvärligt utgör inte argument för att stoppa samhällsutvecklingen.

För det är klart att det är både jobbigt och besvärligt att ändra den skeva maktbalans som av tradition finns mellan män och kvinnor. Denna obalans har funnit i århundraden. Samtidigt missar debattörerna den baksida som många kvinnor befinner sig i tack vare den ojämlika könsbalansen. Den nedvärdering av kvinnor som kvinnor ut sats och utsätts för har de själva fått betala ett högt priset för. Det ser jag som ett betydligt större problem än att det finns män som tycker att det är besvärligt att tvingas dela makt och ansvar med kvinnor.

Samhällsförändringar har alltid varit omvälvande;
1884 Blev en ogift kvinna myndig enligt samma regler som en man.
1908 Gift kvinna får rätt att själv deklarera för sin inkomst.Rösträtt och valbarhet för gifta egendomsägande kvinnor i kommunala val.
1919Lika och allmän rösträtt och valbarhet i kommunala val och riksdagsval för kvinnor och män
1920 Gift kvinna blir myndig. Genom nya giftermålsbalken upphör makes målsmanskap och husbondeväldet. Till dess hade mannen haft förvaltningsrätt över boet, bestämmanderätt över bosättning och dyl samt rätten att föra hustruns talan.
1970 Särbeskattning mellan makar införs som huvudregel.
1987 Betänkandet ” Varannan damernas” om kvotering till statliga styrelser och nämnder etc.

Inte något av detta har föregåtts utan kamp. Idag är detta självklarheter och ses som naturligt.
Samhällsutvecklingen skall givetvis fortsatta mot ett samhälle där män och kvinnor har samma ansvar och samma möjligheter. Visst borde en sådan utveckling gå fortare det tycker jag också, men det viktigaste är att utvecklingen inte stoppas eller tillåts gå bakåt. Tyvärr finns anledning till sådan oro då landets jämställdhetsminister inte vill erkänna den ojämlika maktbalans som finns mellan män och kvinnor,dvs könsmaktsordning. Att vara jämställdhetsminister med sådan utgångspunkt är dömt att misslyckas.

Det finns dock ljuspunkter. Jag ser många unga fantastiska pappor som naturligt och med största självklarhet tar del av sina barns liv, dessa pappor blir allt fler och det inger hopp.
Dessutom så tror jag att dagens unga kvinnor inte är beredda att med sin utbildning och sin yrkeserfarenhet låta sin partner totalt strunta i s tex skötseln av det gemensamma hemmet, eller att ständigt stå tillbaka för sin partner. Jag tror att dagens unga i allt större utsträckning räknar med ett delar ansvar. Att stötta varandra. Jag är övertygad om, till skillnad från dagens DNdebattörer att äktenskap som lever mer jämställda är lyckligare. Att sedan en del i omgivningen tycker att det är märkligt det är bara beklagligt.

Sättet att se på delat ansvar mellan män och kvinnor tror jag till stor del är en generationsfråga.
Vi är så att säga alla barn av vår tid. De som vara unga på 40-talet där var samhällsnormen tydlig att kvinnans roll var att vara hemmafru och att bli försörjd av en man. Nu håller samhällsnormen så sakteligen på att ändras och det är en utveckling som behöver allt stöd den kan få inte minst genom politiker som vågar gå före.

Författarna till dagens DN-artikel menar att de inte kan bortse ifrån jämställdhetens baksida vill jag till avslutningsvis kontra med att säga, att vi kan inte heller bortse ifrån jämställdhetens gynnsamma framsida !